THE TWEED STORY

FEMTIO ÅR SOM WESTIE UPPFÖDARE

 

När jag äntligen efter mycket tjat fick en hund var jag sjutton år.

Min mamma beslutade att, tvärtemot vad min pappa sa, köpa en hund. Jag hade aldrig sett en westie utom på bild, men jag ville inte ha någonting annat. Min kompis Monica hade en skotte som hette Sotlugg, och det hade varit mitt första val tills jag såg bilden på en westie, Mac Mahons White Heather.

Barbro Eklund kontaktades och Mac Mahons L`Amica föddes i februari 1962. Mamma tyckte att man måste lära sig sköta den här fina och dyra (600:-) hunden, så jag tillbringade februarilovet hos Barbro, och trädde in i en helt ny värld.

Jag visste ingenting och kunde ingenting, men Barbro bestämde att jag skulle ha denna valp och hon skulle ställas ut. Aldrig sa jag, det får Du göra. Men vi som kände Barbro vet att det alltid blev som hon sa. Plötsligt var jag hundvakt i Järna när Barbro reste på utställning,  åkte  Hundbuss med Barbro  till utställning , presenterades för några Terrierjuniorer med – här har ni en ny medlem-. Det bara körde på, och snart var jag inne i det hela och tyckte det var jätteroligt.

Tiden med Terrierjuniorerna hört till mina bästa minnen, vi åkte runt med Hundbussen på utställningar, alla hade olika raser vilket gjorde att man lärde sig mycket, vi blev verkligen vänner för livet och är det fortfarande. Flera av oss blev också domare längre fram.

När jag slutade skolan skulle jag  bli sjuksköterska. Men det tyckte inte Barbro, hon tyckte jag skulle åka till England och lära mig mer om westie. Jag tyckte mycket om England där jag redan varit tre somrar, men jag hade då två hundar, för det fanns också en liten skotte, och det var ju inte bara att vara att åka. Föräldrarna erbjöd sig att ta hand om hundarna, om jag lovade att söka till Sophiahemmet året efter.

Alltså hamnade jag på Sollershott kenneln hos Joan Kenney-Taylor. Det var helt överväldigande, jag hade aldrig sett sådana westie, dom såg så annorlunda ut men mycket berodde på att dom hade mycket mera päls än vad jag var van vid. Dom var också väldigt lika, samma typ lärde jag mig. 

 

Två hundar bodde i huset, och resten, ca åtta stycken, i stor fin kennel med luckor ut till ganska stora rastgårdar. En farbror kom varje morgon och släppte ut hundarna och städade.  Det var meningen att jag skulle lära mig trimma, så jag fick en pet som kom in och var ensam i trimrummet. Min erfarenhet var en strävhårig tax och då ska man ta bort allt hår. Jag gjorde det, och var efter det aldrig ensam  och fick bara trimma på de egna hundarna.

Vi åkte på alla utställingar och jag lärde känna så många uppfödare, som alla villigt svarade på mina frågor. Det var fascinerande när jag insåg att man kunde veta varifrån hundarna i utställningsringen kom utan att titta i katalogen. Alla hade sin  typ. Så ville jag också ha det. Joan sa också alltid att man skulle titta på hundarna, att ägaren inte hade någon betydelse, så var det inte i Sverige sa jag och det är det fortfarande inte.

Jag lyckades få köpa en valp som Joan ställde ut, So Sweet som blev stammor till min uppfödning. Hon var efter den fantastiska Ch Sollershott. Soloist, då storvinnare och den hund som fortfarande gjort störst intryck på mig.

Tillslut måste jag åka hem, och infria löftet att börja med studierna. Jag hade beslutat följande, jag skulle föda upp hundar men ville också ha ett civilt yrke och familj så småningom. Det skulle också bli minst två nya champions per år.

Min första valpkull föddes 1964 och var efter Int Ch Wolvey Party Suit och  So Sweet, två valpar. Jag ville para henne med en Wolvey hund, eftersom jag hade åkt tåg till Wolvey kenneln och parat Soloists kullsyster Ch Symphony med Ch Wolvey Permit. Ett äventyr i sig själv, och jag fick dricka te med den legendariska Mrs Pacey. Hon var den person som bland annat lyckas lotsa några hundar under andra världskriget, så hon kunde fortsätta efter kriget. Mrs Pacey hade dömt i Sverige och önskade mig lycka till med min framtida uppfödning, och sa bl.a .” Ha en plan och följ den!” Det har jag aldrig glömt

Nu började livets allvar! Studier och inte hundar.  Jag hade tre hundar, som var hemma hos mina föräldrar. För att ens få söka till sjuksköterskeskolan, måste man gå provelev i tre månader, och under den tiden såg jag nästan inte mina hundar.  Jag började på riktigt mars 1965 och bodde på skolan, och åkte hem så ofta jag kunde.

Jag ville para Sweetie igen, och hade räknat ut att jag borde linjeavla för att försöka stabilisera typ. Jag fick oväntad hjälp av Karen Schmidt kennel Snorrehus, som jag hade hjälpt med lite av varje, också tagit med hundar på utställningar. Hon erbjöd sig att ha Sweetie och ta hand om valpningen.  Sweetie parades med den bästa avelshund som fanns just då, Mac Mahons Motto, efter en engelsk tik, så det blev linjeavel på Wynsolot, en känd linje som också fanns hos tiken.. Sweetie fick fem valpar, och med facit i handen är det säkert en av de bästa kullar jag har haft. Twig, Teasle och Thistle blev Int Ch, ytterligare en tik ställdes ut med lyckat resultat och skulle kunnat gå längre, om man hade haft tid, och det var ju det man inte hade. Den andra hanhunden hade bara en testikel, och därför vågade jag aldrig göra om det, vilket nog var dumt. Twig var en mycket snygg hund, och vann lätt sin titel, och användes lite i avel och lämnade bl.a Int Ch T. Tartan Label och Nord Ch T.Thank You. Tyvärr flyttade hans familj där husse var militär till Umeå, så det blev lite svårt. Teasle bodde i Stockholm och trimmades och visades alltid av Lisa Linnerborg, och Teasle var hennes stora favorit ,och  blev också Årets Westie. Så var det Thistle som kallades Sophia förstås, och henne kunde jag inte sälja vad dom än sa.

Det blev lite problematiskt, men löste sig, skotten som inte var någon utställningshund flyttade till mina föräldrars bästa vänner. Sophia fick bo långa tider på kennel Tabac hos Britta Backman. Sophia blev min första gruppvinnare och också Best in Show på Terrierklubben, och Årets Westie. Men framför allt var hon  en fantastisk avelstik och lämnade åtta champions varav två i USA. En god  vän skulle annonsera i USA och då ville jag genast göra det också, och fick flera intresserade. Jag sålde två så småningom, båda blev champion , den ena var en av stamtikarna hos kennel Donnybrook som fortfarande finns kvar och är framgångsrik. 

1966 lyckades jag få köpa Lasara Liegeman med två cert i England av Barbara Graham, som jag hade mycket kontakt med. Han var efter Ch

Bandsman of Branston, pappa till Soloist, så det skulle  passa SÅ bra. Föräldrarna tyckte jag var tokig, men han kom och  bodde nästan alltid på kennel Tabac, och Britta Backman ställde själv ut honom  den sista gången, och fick hans kvalificerande CACIB. Sophia fick fina valpar efter Liegeman , tre blev Int Ch, och en av dom var Twopence Halfpenny som fick bo på kennel Tabac. Liegeman passade som hand i handsken till Margot Lindgrens tikar, och den största vinnaren var Int Ch Grandawestis  Glad Jenny som också blev Årets Westie. Tyvärr omkom Liegeman i en trafikolycka efter att bara varit 18 månader i Sverige, men han hade verkligen gjort mycket under denna korta tid. När Mr Dennis kennel Branston kom och dömde WestieAlliansens första utställning , var både BIR och BIM efter Liegeman.

Barbara Graham kontaktade mig och hade hittat en vuxen hund efter Soloist som var till salu, som hon trodde skulle passa. Jag hade inte plats, inte pengar ( föräldrarna tänkte inte köpa flera hundar !) men en kompis  blev delägare  så det löste sig. Whinkirk Woodsman  som kallades Sparky var verkligen ett lyckokast. Han var inte den bästa hund jag haft ( men blev Int Ch ) men han var en utmärkt nedärvare och verkligen typade sina valpar och var också stark med pigment, som var ett problem i Sverige då.

Han blev faktiskt mycket populär och många använde Sparky. 

Efter allt trassel med uppfödningen under åren på Sophiahemmet, en månads semester planera den i samband med valpkull, sedan inackordera valparna hos någon annan uppfödare. Det gick några gånger, men var inte lätt. 

Min första westie L´Amica fick en kull där en tik flyttade till  kennel von Kibe i Finland. I samband med hennes andra kull, som var hos Siv Jernhake, fick hon livmoderinflammation som blev till bukhinneinflammation, alla valpar dog, och när min pappa varit i Ösmo och hämtat henne och kört henne till Veterinärhögskolan, var det för sent för att klara henne. Hon blev fem år.

1968 var det klart, jag fick jobb på Akuten på Karolinska, personallägenhet, lön och kunde ha några hundar.  Efter ett halvt år hade jag gift mig , bodde i hus på landet, och fritt fram för hundar. Då ville föräldrarna inte vara utan hundar!!!!!, men jag hade i alla fall Sophia och Sparky hos mig hela deras långa liv, och jag kunde inte

låta bli att para dom, fast det var  nära. Tur att jag gjorde det, för då föddes Millie Mollie,  T.Tartan Maid, den mest framgångsrika hund jag haft. Hon var alltid fin, mycket speciella och viljestark, hon gillade utställning men inte valpar. Hon blev champion snabbt och   parades första gången med Int Ch Quakertown Quickmarch, som jag köpt från England för att förbättra fronter. Det blev tre fina hanhundar , men bäst var Int Ch T.Texas Ranger som bodde i Göteborg och trimmades  och visades av AnnCristin Wendelsjö (Molin) som precis kommit hem från ett år i USA. Linus blev Årets Westie tre år i rad och Best in Show på WestieAlliansen tre gånger, och inget av detta har gjorts varken förr eller senare. 

1972 blev Millies år, han var oslagen i rasen, började året med att bli BIS-2 i Malmö på årets första Kennelklubbs utställning, vann många terriergrupper och avslutade med BIS i Göteborg som då var den sista SKK utställningen, och blev därmed Årets Hund- 2. 

Jag ställde ut på de flesta utställningar, och i Göteborg hade vi med oss vår andra dotter Catharina som då var 17 dagar. Det  ska börjas i tid, hon är idag delägare i kenneln.

Den första utställningen 1973 blev Millie slagen av sin mamma Sophia som blev Best in Show!

Millie Mollie fick allt som allt sju valpar på tre kullar, sex hanhundar och en tik, fem blev Ch varav tre Int, och tiken var nog den sämsta.  Den andra kullen var det bara en valp Tartan Caledonier, William Erövraren. Det var så många engelska domare som sagt att mina hundar kunde vinna i England, så jag var tvungen att försöka. William var efter Int Ch T. Tory (e. Quickmarch) , så det var också roligt att han var efter två Tweed hundar. William åkte, och satt i karantän sex månader med extra värme i sitt bås, han var lite av en ensam varg och  ville alltid ha egen plats, därför trodde jag att han skulle klara karantän. Det var inga problem i karantänen utan de började senare. Jag var i England och såg att han inte hade det bra hos den mycket kända handler  han var hos, utan tog honom därifrån. Efter sju sorger och åtta bedrövelser, och med stor hjälp av Kate Owen (Gaywyn) hamnade William till slut hos Geoff Corish , som fick honom i kondition och gjorde honom till Ch ganska  snabbt. Första dagen han kom ut ur karantänen kom Derek Tattersall kennel Olac och parade

med honom, vilket resulterade i en Champion dotter .Han användes en del, men kom så småningom hem och blev Årets Westie som veteran.

Första gången jag kom till Birkfell kenneln hade Sheila Cleland sju championtikar som såg likadana ut, och jag blev stum av beundran. Jag har sedan under årens lopp haft flera, och blev också mycket goda vänner, och jag hälsade på så ofta jag kunde. Jag lärde mig mycket av Sheila, t.ex var det mycket viktigt att hundarna fick springa på heden ( Cambria ) varje dag i alla väder. Hon var också brutalt ärlig, så jag visste vad som behövdes veta om bakgrunden på hundarna. En gång jag var där fanns det två kullsystrar som var sex månader, helt underbara fallna efter den berömda Ch Famecheck Hallmark. Jag var särskilt förtjust i den ena som kallades Thistle ( Soliloque), som var lite mera försiktig än sin syster, och inte visade sig lika bra. Jag ville  absolut ha henne, och tjatade om det varje gång. Kullsyster Solicitude blev champion snabbt, men Thistle tog längre tid men fick till slut  sitt tredje cert på Crufts 1974  för Barbara Graham. När jag kom året efter, sa Sheila vill Du fortfarande ha henne får Du ta med henne nu om Du kan ordna alla papper., och hon är parad med Sea Squall. Ch B. Sea Squall den första hanhund Sheila behållit, som vann sitt första cert på sin första utställning sex månader gammal.  Thistle är en present, man kan inte sälja sina vänner sa Sheila. Vilken present!!! 

Thistle fick sju valpar, och dom blev väldigt fina. Sex ställdes ut, två blev Int, en svensk  och en hade ett cert. Lisa Linnerborg köpte  Thistle Bagpiper som blev en prominent avelshund, Ninnie Sjöqvist som hade Guldhunden Gaywyn Dandini , gjorde Thistledown  till Ch, och jag behöll Thistle Image som lämnade tre Int Ch. Thistle påbörjade sin andra utställningskarriär och blev Int Ch, och visade sig riktigt bra med mig. Hon bodde alltid  i huset ,tolererade alla barn som hon tidigare var rädd för, och var alltid med. Hon och Millie Mollie blev riktiga parhästar, och båda två blev nästan tretton år.

Ett par år senare köpte jag Birkfell Storm Song som var en av de  absolut bästa hundar jag haft, om inte den bästa. Han hade en storartad utställningskarriär och blev Årets Terrier 1983, men vann även grupper både i Norge och Finland. Han trimmades och visades av Irene Ottermark, och var alltid i toppform. Han lämnade flera fina avkommor, men det bästa  lämnade han hos kennel Bushey med den engelska tiken Melwyn Muppet, sju valpar varav fyra champions, med

två hanhundar av yppersta kvalitet i spetsen. B. Magic Storm blev ÅretsWestie och Årets Hund 1982, och hans bror Major Storm blev Årets Westie 1984 men var också Best in Show vinnare på Kennelklubben.  Vem var bäst? Där gick åsikterna isär, Magic Storm var en enastående showhund , men Major Storm var nog specialisternas val, men helt unikt att få två sådana hundar i samma kull.

Jag använde Major Storm till ett barnbarn till Texas Ranger och Thistle Image, och fick två riktigt fina valpar, en hanhund och en tik. Take By Storm trimmades och visades av Cindy Pettersson, och började vinna som junior. Det gick enormt bra för Oliver, många gruppvinster, BIS på Terrier Derby, Årets Westie och hans sista utställning i Skandinavien var i Helsingfors, där han blev gruppvinnare och BIS-2 efter en finsk spets ( på  Finlands Nationaldag – svårslaget !) Oliver var då femton månader, och var såld till USA, men Cindy åkte med och gjorde honom till Amerikansk Ch, sedan tog topphandlern  Bergit Coady över.  Det gick fantastiskt bra, och Oliver var Vinstrikaste Westie i USA två år i rad, och vann ett femtio tal grupper och många BIS. Man glömmer honom inte i USA, det märker jag fortfarande. Olivers kullsyster Taken With Roses  blev Ch och lämnade fina valpar. Hon blev en av kennel Kenzingtons första  avelstikar. 

I början på 90-talet var jag i Holland och dömde deras klubbutställning. Jag dömde tikar och en engelsk domare hanhundar. Plötsligt såg jag en hund i ringen bredvid, och tänkte att det är precis vad jag skulle behöva. Detta var början till ett mångårigt samarbete, till gagn för oss båda. Hunden var Don Carlos vom Deipen Brook,  som jag lyckades leasa under drygt ett år. Han användes flitigt av många uppfödare, och själv fick jag True Scot som såldes till Kanada, där han hade en framgångsrik karriär, och var stor favorit hos sin handler David Gignac och fick stanna hos honom hela livet. Nästa tyska hund var Int Ch I Did It My Way vom Deipen Brook, Barky blev också Årets Westie. Catharina fick honom för han saknade en premolar för mycket. Barky blev en mycket viktig och älskad hund i vår familj, och levde sina sista år hos Sebastian och Zara. I  Barkys sista kull fick vi den bästa hund vi haft de senaste tio åren, Int Ch Thinking Cap som också blev Årets Westie och vann flera  terriergrupper, också WestieAlliansen två gånger. Han hade verkligen ”det” och visade sig alltid

Catharina hade också Eddie  Multi Ch L A Special Edition vom Deipen Brook ganska länge, och han blev Årets Westie två gånger.
Eddie lämnade flera bra avkommor och också en Världsvinnare.

Det var inte bara tyska hundar som kom hit, utan jag skickade två som gjorde bra ifrån sig, båda blev Multi Ch den första Tophat´N´Tails blev Världsvinnare i Milano och Tommasi blev Europavinnare i Wien.

Vi försökte verkligen vara ytterst noga innan vi köpte vår senaste import Int Ch Karamynd Playing The Game. Jag hade dömt två gånger på två år i England, och haft mycket hundar. Catharina hade som alltid varit där titt som tätt. Vi ville ha en hund från en kennel med riktigt bra huvuden, och då som idag är det Karamynd. Sedan blev det så lyckligt att en tik som jag dömt på Crufts skulle paras med  en hund som jag tyckte oerhört mycket om och sett mycket bra avkomma efter. Uppfödaren hade frågat mig vad jag tyckte om den kombinationen. Vi fick fina Fred och han har gjort enormt mycket bra hos oss. Han användes inte otroligt mycket , men hans facit  blev en tredje del av vardera champions, CK hundar och sällskapshunda, .  Tyvärr blev Fred bara åtta och ett halvt år, men vi har flera fina döttrar till honom.

 

Om det verkar som att hela min resa varit en dans på rosor är det fel, det finns tider som kan ha varat i ett par år när jag varken fick valpar eller hade framgångar på utställningar. Då måste man vara självkritisk och försöka ta reda vad som är fel, och ha en plan för hur man ska gå vidare. Det finns  fina hundar som inte är särskilt bra avelsdjur, och det får man acceptera. Har man högre ambitioner än att bara föda upp valpar, kanske man försöker hitta nya vägar.  Lösningen är inte att bara köpa nya hundar för att vinna, för de flesta uppfödare känner väl en stolthet att själv kunna få fram fina hundar.

Min snart fyrtio åriga domarkarriär har gett mig så mycket, jag har varit i trettio olika länder, flera gånger både i USA och Australien. Jag dömer flera raser, men just westie är naturligtvis speciellt. Jag tycker  också att det är roligt att se lite annat än bara utställningsplatser i olika länder.. I England, där rasens hjärta och bredd finns, har jag haft

förmånen att döma åtta gånger, och det , både den stora klubbutställningen där man måste vinna en omröstning bland medlemmarna, och naturligtvis Crufts som första icke brittiska domare, och den positionen har jag hållit i tio år.  Jag har också dömt flera specialutställningar i USA och många andra länder. Det finns fortfarande bara en standard för alla (utom USA)  och ibland kan jag tycka att man glömmer att vi vår uppgift är att bevara och förbättra vår ras, inte förändra som man idag gör i många länder.

Till sist alla mina fyra barn har stor del i våra framgångar, redan som mycket små ställde alltid upp för hundarna, var ofta med på utställningar, och det gör dom fortfarande   om det är kris.. Catharina är, sedan drygt tio år delägare i Tweed och sköter hela utställnings – och trimnings biten föredömligt. Det känns bra att det kan bli en fortsättning på de här 50 åren.